Igår när vi var i stan kändes det som det inte fanns nån hejd på mig. Jag som lyckats undvika reorna in i det sista, trillade nu dit. Det började med att jag slank in på MQ och där hängde de där shortsen jag suktat efter sen början av sommaren, de som jag har på mig på bilderna och som får mig att vilja skymma solen med en hand medan jag blickar ut över havet. På bilden står jag dock i vår trädgård och det jag blickar ut över är vårt tegelhus men, men.. De ger mig en starkt önskan att högt vilja ropa skepp o’hoj.
Inte blev det bättre när jag tog ett varv inom stans vintageaffär och såg att de sålde ut de stickade pippiklänningarna från jumperfabriken (och är alltså inte vintage alls) till halva priset. Jag som suktat och trånat efter den senapsgula sedan jag såg den på butikens ägarinna under en loppistur en kall dag i mars. Hur stor är dessutom sannolikheten att just den fanns kvar och i storlek S? Väldigt stor visade det sig.
Sen bar det vidare för kalsonginköpet som inte blivit av i och med den inställda Ullaredstrippen och därifrån kom jag inte bara ut med killingar utan även två par strumpbyxor och en klänning (även den har jag velat ha ett länge tag)
Så nu sitter jag här några plagg rikare men med en uns av dåligt samvete. De var varken välbehövda, begagnade eller av ekologisk bomull. Det som lindrar mitt samvete är att det var plagg jag inte kunnat släppa ur tanken sedan första gången jag såg dem vilket gör att det indirekt inte varit något spontanköp.
