Att ta träningen dit jag kommer

När jag skrev om min löpning sist skrev jag ju även att jag hemmatränade. Jag har ju ett gymkort men det är svårt att hinna ta sig in till gymmet för passen som faller mig i smaken håll och i gymmet känner jag mig lätt vilsen om jag går runt där ensam. Och om jag dessutom ska matcha in träningstiden med någon vän så är de ännu mer sällan det går att hitta en gemensam lucka. 

Hur som helst har hemmatränignen även fått följa med i vårt mobila hem på hjul. Hit har jag dock köpt en billig träningsmatta som antagligen innehåller diverse ämnen man helst undviker. Men som du ser läggs den på diverse underlag, som på bilden där jag tränar på asfalt vid ställplatsen i Halmstads hamn. Där vill jag inte riktigt lägga ut min fina ljusa matta från Yogiraj. Har du tips på en mörk, billig matta som är fri från värsting kemikalier? 

Skulle du tycka det var intressant om jag delade med mig mer kring själva upplägget i träningspassen? 

Update kring löpningen

Ni kanske undrar hur det går för mig med löpningen eller om jag lagt skorna på hyllan? Nu var det ju länge sedan jag uppdaterade er kring det. Jo det går bara fint både med det och min vanliga hemmaträning. Den stora skillnaden är väl att spåren jag springer i skogen är lite mer igenvuxna än tidigare. Något jag tycker är lite läskigt eftersom det finns en del orm o skogen och jag tänker det är svårare att upptäcka dem på håll när det är så mycket grönska. Samtidigt som jag tycker det är hur fint som helst när det är det. Jag tycker fortfarande det är tungt när jag kommer ut från skogen och ska springa sista biten på asfalt plus att jag då springer bland hus och fler kan se mig och mina hjärnspöken då kickar igång och skriker lite högre. 

Något jag dock märkt är att jag skulle behöva investera i ett par riktigt bra dämpade springskor. Har du tips på några som du vet är bra? 

Att övervinna sina hjärnspöken

När jag var i tidig tonår sa en kille jag var småkär i att jag sprang konstigt. (jag såg då framför mig hur jag sprang som Phoebe i vänner sprang genom Central Park med Rachel). Den killen minns säkert inte alls vad han saidag men för mig har det varot ett hjärnspöken som hängt med mig i nästan 25 år och gjort att jag knappt skulle springa om jag så blev jagad. Jag missar hellre bussen än springer till den.

Men kolla vad jag gjort. Jag gar sprungit 3 km. Stor del av sträckan är i skog där ingen förhoppningsvis kan se mig men en liten bit på slutet är genom samhället och passerar många hus. Jag hoppas nu detta ska bli en vana och få bukt på hjärnspöket en gång för alla. Men i vilket fall är varje springtur en vinst!

Har du några hjärnspöken från ungdomen som hänger kvar?

fbt