Författare: Angelica Zetterström

Idag hade vi bvcbesök på schemat. Det var en försenad 6 månaderskontroll som borde ägt rum för 2 veckor sedan men inte blev av.

Min älskade lilla skrutta vägde nu in på 6860 gram och 67 cm. Det var läkarkontroll också så det lyssnades på lungor och puls och kändes på höfter och ryggrad. Kom därifrån med en OK-stämpel.

Däremot tyckte de nog att det var dags att börja ge fast föda på riktigt. Ellen har ju fått smaka på gröt och det har väl hänt att hon fått prova en miniminiminibit av nån frukt eller ägg eller så när jag äter.

Men de andra barnen hade jag mer brottom att börja med mat och att nya saker men denna gången tar jag det mycket mer piano. Min lilla bebis börjar bli stor..

Hur länge ammade du?

Tack för all kärlek ni gett angående min mammas bortgång. Jag är så välsignad som har så fina följare <3

Idag startade dagen med en rejäl lördagsfrukost och tända ljus och en av mina närmsta vänner hade sovit över.

Att tända ljus måste ju vara bland det mysigaste som finns. Vår George Jensen-ljusstake som ni ser på bilden brukar även agera adventsljusstake under december månad. Ett smart och genomtänkt köp måste jag säga.

Strax efter Sofie hade åkt vidare så hämtade jag upp en av mina äldsta vänner och hennes barn på stationen och sedan tillbringade vi heeela dagen tillsammans. Jag är så påfylld av energi och det är nått speciellt som en riktigt bre göteborgska tillför en själ.

Mellan lunch och fika, lekplatshäng och prat om mamma så påbörjades även make ivern av kontoret. Jag hade röjt ut lite på morgonen och mannen tog över. Det kommer bli så himla bra och jag ser fram emot att få visa slutresultatet!

Vad har ni hittat på?

Idag är första gången jag bär smink på ett par veckor. Jag vet inte om ni ser det men jag såg det så tydligt i mina ögon när jag redigerade bilden. Sorgen.

Och för mig blir detta tydligare än någonsin, att i sociala medier så visas alltid bara det man vill visa, men bakom kulisserna vi alla målar upp så döljer sig en parallel verklighet.

Ni vet exempelvis att jag varit hos tandläkaren och sjukgymnasten, att Ellen snart kryper och att jag fyllt på min sminkväska. Men jag har också i flera dagar hållt min mammas hand, om och om igen, som ett mantra, talat om för henne hur mycket jag älskar henne, gråtit floder och pussat och smekt hennes varma kind utan att veta om jag gör det för sista gången.

Tidigt på morgonen en dag i förra veckan, innan det fanns en tillstymmelse till ljus i rummet, så ringde telefonen och jag visste med ens att hon nu hade förlorat kampen.

Jag vet nog inte ens själv vad jag vill med detta inlägget. Kanske mest bara berätta att det där citatet som ibland dyker upp i mitt flöde på insta ”everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always” är nått av det sannaste som cirkulerar.

Bloggen kommer inte komma att handla om sorg eller kris. Tror jag. Men att få skriva om lite ytligheter och milstolpar med bebisen får mig att fly till min parallella verklighet för en stund, och det är väl delvis det sociala medier handlar om?

Att grotta ner mig i saker och dra igång stora projekt verkar vara min form av att tackla sorg. Så bli inte förvånade om det skulle komma ett inlägg om kontorsrenoveringen jag drog igång igår eller hur du får ut mest näring av din smoothie. Jag tyckte tydligen inte jag hade tillräckligt att göra som det var. Men bli heller inte förvånade om det helt plötsligt skulle gapa tomt på inlägg här och på insta..

Nu är det inte långt kvar innan hon flyger fram här hemma. Tiden går så fort och jag hinner inte med.

De senaste två dagarna har hon flera gånger ställt sig i krypställning men än har hon inte kommit på hur hon kommer vidare men jag tror vi pratar timmar snarare än dagar innan hon knäcker nöten. Vart tog min lilla bebis vägen?!

När började era barn krypa?