Året var 1995 och jag var 11 år. Det absolut hippaste man då kunde klä sig i var antingen alternativ 1: Adidasbyxor, en munktröja i valfri neonfärg och FILA skor eller alternativ 2: tights, USA sockar och FILA skor. Ser ni den gemensamma nämnaren? Japp, skorna.. De var i nått lent sammetslikande material, med en stor plös som man skulle låta sticka upp framför byxorna och snöret skulle knytas bakom denna plös.
Åh dessa skor, så gärna jag vill ha dem. ”Alla” hade ett par, innetjejerna hade det och till och med nördarna hade dem. Alla utom jag såklart. Vi hade en skoaffär på torget där vi bodde och säkert en gång i veckan var jag inne i affären, klämde på skorna och drömde om att själv äga ett par. Jag önskade mig dem i födelsedagspresent, men det fick jag inte. Så jag fortsatte att titta på skorna, fortsatte att tjata på mina föräldrar, fortsatte att drömma vidare om att en dag äga ett par och till slut kom julen.
Det fanns mängder av paket under granen. Men två av paketen var misstänksamt lika ett paket som skulle kunna innehålla mina efterlängtade skor. Med stor spänning öppnade jag det första av paketen. Inga skor i detta, utan en ”Nintendolåda” innehållandes flera stycken 8 bitars spel som min far hade köpt begagnat. Jätteglad för presenten siktade jag in mig på nästa paket som såg ut att innehålla skorna. Jag kände på paketet, vägde det i mina händer och ja, visst är det nog allt ett par skor i detta. Ä-N-T-L-I-G-E-N skulle jag få mitt alldeles egna par FILA skor!
Medan jag nervöst och förväntansfullt började öppna paketet funderade jag på vilken färg de hade. Var de svarta? Blåa? Gröna? Jag höll mina tummar för de svarta samtidigt som pappret föll av och där på locket av skokartongen stod det….. Lejon. Japp, ni läste rätt Lejon inte FILA. Det var inte alls mina efterlängtade skor utan något substitut. Jag hade ju faktiskt önskat mig ett par skor och ett par skor fick jag.
Jag kommer nog aldrig glömma dessa två paketöppningar. Det är snart 20 år sedan och jag minns det som igår. Jag minns inget annat alls från denna julaftonen. Inte vad det låg i några av alla andra paket utan bara öppningen av dessa två paket. När jag trodde att jag äntligen skulle få äga ett par av skorna som var de snyggaste man kunde gå i.
Självklart förstår jag varför min mor inte köpte ett par skor för 600 kr 1995 till en 11-åring. Nu när jag är äldre funderar jag dock på hur mycket alla mina julklappar hade kostat dem den julen. Kan det ha varit ett par FILA skor eller iallafall bra nära samma summa? Om mina föräldrar hade frågat mig om jag verkligen, verkligen ville ha dessa skor och var villig att ge avkall på alla andra paket jag skulle fått hade jag då fortfarande verkligen velat ha dem? Svaret på den frågan kan jag bara spekulera kring.
Lärdomen av denna jul bär jag med mig i livet. Nämligen att alltid köpa det jag (eller någon annan för den delen) verkligen, verkligen vill ha och suktar efter för det är otroligt svårt att finna något annat som är värt lika mycket och kan fylla dess plats. ”Kopior” och ersättningsvaror är oftast bara ett resursslöseri, både ekonomiskt och miljömässigt.
Nu är jag nyfiken på hur du ställer dig till detta? Många små eller en stor julklapp/present? Oavsett om den är dyr eller billig, nyproducerad eller second hand såklart.
Jag fick heller aldrig de där Fila-skorna jag ville ha. Med all rätt också! 600kr för ett par skor till en unge vars fötter fortfarande växer och föräldrarnas plånböcker var ganska tomma.
Sedan något år tillbaka köper vi inte längre paket inom familjen. Och när jag ger bort något så försöker jag tänka på att det ska vara önskvärt och användbart men dock inte från någons önskelista. För även om man köper något som verkligen önskas så känns det som att det ändå kan bli fel (ex. fel färg, fel märke, föräldrar som misstycker att deras barn får det…).
Hellre dock en present än många! En present uppskattas mer tror jag, blir det för många julklappar försvinner de liksom i ett myller…
Härligt att någon mer minns FILA skorna 😀
Ja det är ju det med ett hav av presenter. Risken blir om alla ska ge nått att det blir så mycket att barnen / en själv inte ens tycker det är kul att öppna till slut och det bara blir en massa prylar i mängden.
Vad intressant skrivet! För du har så rätt, många gånger tror jag att man köper många mindre klappar och tänker inte på att de kostar lika mycket som om man hade köpt det där stora. Även om jag aldrig önskade mig ett par filaskor så hade jag andra saker som jag så gärna gärna ville ha, och jag minns den där besvikelsen när det var massa andra paket, men inte just det.
Hittills köper vi ” få och ganska små” till E, men min filosofi är hellre en större än flera små. När det gäller andras presenter till E så tycker jag också att det är trevligt om flera går ihop till något, än att alla ska köpa något varsitt.
Ja många bäckar små.. Ja att gå ihop till en större sak är ju jättebra för oftast har ju barnen så mycket ändå.
Jag var i exakt samma situation men jag drömde dock om ett par Dr Martens. Det kan faktiskt ha varit samma år faktiskt. Men min mamma gav till slut med sig strax efter jul och jag fick de där kängorna som jag fortfarande har hemma. En riktig kärleksrelation. Hur som helst, jag har precis som du tänkt många gånger att mina föräldrar skulle ha sparat ganska många kronor om de givit mig skorna i julklapp istället för en massa annat som jag inte minns alls.
Härligt att du fortfarande har kvar skorna! Där pratar vi kvalitet! Hade jag fått ett par FILA är det högst tveksamt om jag hade haft kvar dem idag 😀
Vi i familjen köper inga julklappar åt varandra i år, det blir bara till barnen.
Jag älskar att köpa julklappar, det är min last tyvärr. Men jag försöker dra ner på antalet dock köper jag inget billigt skräp som bara går sönder eller inte används.
När det gäller kvalitet har vi börjat tänka om här hemma. Om man måste köpa något så köper vi inte det billigaste utan något med kvalitet som håller längre och bättre
Att handla kvalitet tror jag alla tjänar på i längden även om det kanske kostar lite extra pengar just vid inköpet. Men summerar man allt billigt ”skräp” så är det inte säkert det blivit billigare i slutändan.
Mamma slutade köpa presenter till mig p.g.a att jag visste exakt vad jag ville ha och inget annat kunde ersätta. Jag beundrar henne för det, hon bytte ut det mot upplevelser eller nödvändiga saker i stället, så kunde jag spara till det jag ville. Jag lever fortfarande så, kan leta ett par år innan jag hittar rätt lampa till vardagsrummet, men sen hänger den där för evigt. Jag tycker själv att det var mysigt att komma hem till mormor och farmor, där var allt sig likt. Så vill jag ha det, det som skall läggas krut på i tillvaron är i stället våra mänskliga kontakter. Njut av varandra, inte av saker.
Jag har ofta en bild i huvudet på det jag vill ha och kan leta hur länge som helst och spara om så skulle krävas. Nöjdheten jag känner när jag äntligen hittar den där saken jag kanske letat i flera år eller för prylen som jag sparat en längre tid till är oslagbar.
Upplevelser och nödvändigheter är perfekta presenter.
Haha jag minns dom där skorna också och jag måste varit 5-6 bast typ!
Hemma hos oss fick dom skriva på en lapp idag vad dom ville ha istället för att jag ska gå runt och gissa, mycket roligare och få något man skulle köpa själv eller vill skaffa sig en att få något som bara står eller ligger i en låda 🙂
Alltid bra att minimera risken för felköp! Bra jobbat!!!