Att befinna sig i kris

Idag är första gången jag bär smink på ett par veckor. Jag vet inte om ni ser det men jag såg det så tydligt i mina ögon när jag redigerade bilden. Sorgen.

Och för mig blir detta tydligare än någonsin, att i sociala medier så visas alltid bara det man vill visa, men bakom kulisserna vi alla målar upp så döljer sig en parallel verklighet.

Ni vet exempelvis att jag varit hos tandläkaren och sjukgymnasten, att Ellen snart kryper och att jag fyllt på min sminkväska. Men jag har också i flera dagar hållt min mammas hand, om och om igen, som ett mantra, talat om för henne hur mycket jag älskar henne, gråtit floder och pussat och smekt hennes varma kind utan att veta om jag gör det för sista gången.

Tidigt på morgonen en dag i förra veckan, innan det fanns en tillstymmelse till ljus i rummet, så ringde telefonen och jag visste med ens att hon nu hade förlorat kampen.

Jag vet nog inte ens själv vad jag vill med detta inlägget. Kanske mest bara berätta att det där citatet som ibland dyker upp i mitt flöde på insta ”everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always” är nått av det sannaste som cirkulerar.

Bloggen kommer inte komma att handla om sorg eller kris. Tror jag. Men att få skriva om lite ytligheter och milstolpar med bebisen får mig att fly till min parallella verklighet för en stund, och det är väl delvis det sociala medier handlar om?

Att grotta ner mig i saker och dra igång stora projekt verkar vara min form av att tackla sorg. Så bli inte förvånade om det skulle komma ett inlägg om kontorsrenoveringen jag drog igång igår eller hur du får ut mest näring av din smoothie. Jag tyckte tydligen inte jag hade tillräckligt att göra som det var. Men bli heller inte förvånade om det helt plötsligt skulle gapa tomt på inlägg här och på insta..