Idag efter jobb och förskola begav vi oss ut på landet, till får och ängar och blinningar. Jag ÄLSKAR landet och direkt när jag kliver ut i lantluften så fylls hela min själ med ro. Jag vet inte om det beror på att jag själv när jag växter upp, trots att vi bodde i lägenhet, hade 500 meter till långhåriga kossor och havet. Ja just till havet var nog lite längre för Highland cattlehagen var ju emellan vägen där jag stod och där viken tog vid.
Jag och Julia tog en promenad för att kolla på fåren, ropade på dem och pratade om hur tokigt det var att de också gillade vattenmelon och undrade hur de visste att de inte fick äta skalet. Jag skulle också vilja vara 4 år, frågvis och nyfiken iklädd en GBglassklänning jag noga valt själv och som är något av det finaste jag vet i klädväg, se ut över en hage full av får och konstatera att lammen inte var så pyttiga längre. Det är en glädje och ynnest att få stanna upp, vara i nuet få se livet genom ett barns ögon.
Sen lämnade vi fåren och gick vidare utmed med hagen där inga får för tillfället befann sig, vandrade i den ljumma kvällsluften längs med ett dike fylld av ängsblommor och drömde oss bort till hur underbart det skulle vara att bo så här. Tänk ha alldeles egna lamm och kanske lite hönor, sa jag. Och en stor häst till dig som du kan rida på mamma och en mindre häst till mig så det inte blir så långt till marken om jag faller av, sa hon!
Det är verkligen något speciellt med att befinna sig ute på landet, något som ger extra ro till själen. Om det är fåren, alla ängsblommor, vidderna, eller de slamfärgade småhusen med blå fönster låter jag vara osagt. Men något är det, något alldeles underbart!
