När jag var i tidig tonår sa en kille jag var småkär i att jag sprang konstigt. (jag såg då framför mig hur jag sprang som Phoebe i vänner sprang genom Central Park med Rachel). Den killen minns säkert inte alls vad han saidag men för mig har det varot ett hjärnspöken som hängt med mig i nästan 25 år och gjort att jag knappt skulle springa om jag så blev jagad. Jag missar hellre bussen än springer till den.
Men kolla vad jag gjort. Jag gar sprungit 3 km. Stor del av sträckan är i skog där ingen förhoppningsvis kan se mig men en liten bit på slutet är genom samhället och passerar många hus. Jag hoppas nu detta ska bli en vana och få bukt på hjärnspöket en gång för alla. Men i vilket fall är varje springtur en vinst!
Har du några hjärnspöken från ungdomen som hänger kvar?
