En tur på schlätta och loppistur

För er som undrar hur det går med att börja löpa så går det jättebra. Vi har varit bortresta med husbilen för mannen och hans bror och brorson ska svetsa och byta dörr och fixa rost på husbilen så den blir färdig inför sommaren. Under (en extremt kort del av) tiden tog jag en löptur på Schlätta. Jag kände mig faktiskt väldigt blottad där jag sprang där på de öppna fälten men det var bara bra för mina hjärnspöken. Jag måste dock erkänna att jag gillar mer att springa i våra skogar för det händer liksom mer med att vägarna går upp och ner och hit och dit. Här fick jag liksom sätta elstolpar och brevlådor som ”milstolpar” för att komma framåt.

Om jag tog löparsteg igår så tog jag många steg idag på kvartersloppisen vi åkte till i en av grannbyarna till där vår släkt bor. Och kolla vad mycket fina saker vi fyndade. Ja mest till Ellen som ni ser.

Men 2 wasgij? pussel till mig (jag fick ett av grannen för ett tag sedan och tycker det är hur kul som helst när bilden man ser på asken inte är bilden man pusslar. Sen hittade jag även en Outlanderbok till Erika. Hon har ju läst hela serien och sett den också för den delen, men vet att hon gärna ändå vill ha böckerna och att det är något som hon letar på loppisar och second handaffärer. Så när jag såg en för 10 kr kunde jag såklart inte låta bli! Fördelen med att ha en loppisletarbästis. Man hjälper varandra hitta fynden. För att jaga på loppis är oftast inte någon snabb jakt utan tålamod, tålamod och åter tålamod är oftast det som gäller. Har du en ”second hand kompis” där ni hjälps åt att spana efter fynden och vet varandras önskelistor?

Att övervinna sina hjärnspöken

När jag var i tidig tonår sa en kille jag var småkär i att jag sprang konstigt. (jag såg då framför mig hur jag sprang som Phoebe i vänner sprang genom Central Park med Rachel). Den killen minns säkert inte alls vad han saidag men för mig har det varot ett hjärnspöken som hängt med mig i nästan 25 år och gjort att jag knappt skulle springa om jag så blev jagad. Jag missar hellre bussen än springer till den.

Men kolla vad jag gjort. Jag gar sprungit 3 km. Stor del av sträckan är i skog där ingen förhoppningsvis kan se mig men en liten bit på slutet är genom samhället och passerar många hus. Jag hoppas nu detta ska bli en vana och få bukt på hjärnspöket en gång för alla. Men i vilket fall är varje springtur en vinst!

Har du några hjärnspöken från ungdomen som hänger kvar?

fbt