Det går en reklam på radion som faktiskt provocerar mig lite. Eller egentligen ganska mycket. Ja uppenbarligen eftersom jag väljer att till och med posta det här.
”Vi har förlängt våra öppettider så att du hinner med livet”
En hälsning från stadens stora shoppingcenter. Mitt gamla shopoholic-jag hade hoppat jämfota, klappat händer och gjort volter åt denna information och tyckt att det var fantastiskt. Det var faktiskt en av de saker jag tyckte var jobbigast när jag flyttade från Göteborg till Borås. Hur fasen kunde inte stan ha öppet på en söndag och hur kunde de stänga så tidigt de dagar de höll öppet. Just att denna reklamkampanj provocerar mig får min att förstå att jag kommit så långt i min inre resa.
Behöver vi verkligen längre öppettider? För snart en vecka sedan gick WWF ut med att vi svenskar enligt deras senaste undersökning har gått från att göra åt 3,7 jordklot per år till 4,2. Smaka på den, fyra komma två, fast vi faktiskt bara har ett! Varje år infaller over shoot day bara tidigare och i den här takten kommer vi snart nå dagen redan i Januari.
Och vad då hinner med livet? För min egen del kunde de ha öppet till midnatt, jag hade ändå inte hunnit med livet. För dem kan inte hjälpa mig med det. Vad är det som så prompt måste rännas runt och köpas efter jobbet? Och om nu jobbet tar så mycket tid att öppettiderna måste utökas borde inte valen vi gör i livet isåfall ses över? Vi befinner oss i ett ekorrhjul som snurrar åt fel håll och det snurrar fort. Var och varannan människa går in i väggen och jag har själv varit där och knackat på många gånger.
Jag har valt att se över hur vi konsumerar och även valt att gå ner i tid för att faktiskt försöka hinna med LIVET. För mig är livet att rita med barnen en stund på kvällen och faktiskt ha tid att i lugn och ro lyssna på vad de gjort på förskolan/skolan, att kunna läsa en bok som utvecklar mig eller får mig att koppla av en stund och kanske även hinna med att se en film uppkrupen med mannen i soffan. För mig är livet att få ta en timme på hästryggen en torsdagkväll och att heja på barnen med en termoskopp i handen, inte telefonen, vid sidan av planen.
När jag sa till en av mina vänner att jag faktiskt är ganska stressad och har svårt att få allt att gå ihop så frågade hon varför jag inte passade på att tex uppdatera alla mina sociala medier medan barnen exempelvis rider, åker skidskor eller kör cross? För jag vill att mina barn ska bli sedda. Jag vill inte att de ska titta åt mitt håll och att minnet som fastnar på deras hornhinnor är att jag var där, men samtidigt inte där för jag var försjunken i min telefon. Så jag låter den va.
Jag försöker hela tiden sanna upp, reflektera över mina val, utvärdera. Sakta ner mitt ekorrhjul. Och jag är glad att jag är långt ifrån den där tjejen som hade jublat åt längre öppettider.
VAD ÄR LIVET FÖR DIG?