Hur tar man sig utanför bekvämlighetszonen?

Foto Felicia Ludwigsson

Jag varken skrattar eller ler på många bilder. Det har ni säkert märkt själva och många blir förvånade av att jag är en så glad prick när de kommer från bloggen till att träffa mig privat. Jag ser ofta så allvarlig/arg ut på bild.

Osäkerheten och oviljan ligger djupt rotad från när jag var liten. ”Oskydligt” barnretande blir ärr i själen och hjärnspöken som är svåra att få bort. Det var så mycket som var fel. Mina tänder var ganska korta och sneda och är väl det fortfarande och mitt tandkött stort och syns klart och tydligt när jag skrattar. Att bli kallad för baconleendet eller tandköttet har hänt med än en gång och jag har gjort allt jag kan i säkert 20 år för att inte skratta eller le för stort på bild. Påmind om de skärande orden.

I minst 3 år hade jag tandställning, en som jag hade på natten och som drog bak kindtänderna för att skapa mellanrum och plats för mina lutande, spretiga framtänder. Sen blev det räls i gymnasiet och sen ytterligare en nattandställning på det. Äntligen skulle allt bli bra! Jag fick ha raka tänder nått år men sen började visdomständerna komma och det blev trångt igen, tänderna trycktes både in och ut och jag nästan är på plus-minus-noll. Ingen kan ana åren av tandställning.

Men jag vet ju att hjärnspöket är just ett hjärnspöke. Alla andra ser en vacker, glad tjej och det är ju det jag är. Jag vill att min sprallighet och torra Göteborgshumor ska få lysa igenom mer och jag ska göra mitt bästa för att le mer på bild. Ända sättet att förändra nått är att pusha sig ut från bekvämlighetszonen och att utmana sig att möta sina spöken.

Jag har några fler saker som skaver från förr och kanske jag kommer dela med mig av dem också. Har du saker från barndomen som skaver?

Tack Felicia för den fina bilden och att du fick mig att både skratta och le i lördags 💕